Dagbok

29/11 torsdag (Heidi) Vi i grupp F träffades på Landvetter och alla tyckte det var bra att Anna tog beslutet att inte följa med. Ett beslut som hon säkerligen inte ångrade. Gruppen lyfte från Landvetter till Frankfurt och njöt under en behaglig flygtur trots kall mat som smakade som flygplansmat plägar. På Frankfurt Am Main fick vi gå i långa kulvertar till den rätta Portogaten – det är en jättelik flygplats. Nedsjunken i en plastfåtölj satt en blond dam som påminde om Anna (om sisådär 30 år) så hon blev förevigad på ett kort för minnets skull. På anslutningsflyget till Porto avnjöt vi återigen en måltid – denna gång en varm sådan. Den vegetariska måltiden visade sig inte innehålla ett uns fett! Väl framme i Porto blev vi välkomnade av en trevlig flygvärdinna och jag tänkte ta ett kort på gänget som klev ned för flygplanstrappan – men se det fick jag inte. Det var förbjudet! Men jag plåtade några ändå. Väl inne i terminalhallen, under väntan på bagaget, såg Oskar en jätteskylt uppe vid taket och han ville jag skulle ta ett kort. Då kom en vakt och påpekade att Ajabaja – förbjudet…
Efter en kopp kaffe tog vi flygbussen till vårt ungdomshärbre. Vacker utsikt och skönt knarrande våningssängar…i rum med risk för nya rumskamrater. På kvällen tog vi bussen in till centrum (ca 3 kilometer) och blev överrumplade av den upplysta inramningen – suck vad vackert! Vi käkade på en liten trevlig restaurang med en käck och hurtig servitör. Hem till vårt ungdomshärbre (kände mig ganska ungdomlig…). God natt! Vaknade dock mitt i natten då jag trodde Kattis skulle trilla ur sängen…

30/11 fredag (Kattis)
Efter en lång natt i knarrande våningssäng (Heidi låg färdig att fånga mig varje gång jag vände på mig) var det dags att dra undan gardinerna och konstatera att vandrarhemmet låg precis där floden Douro blandar sig med Atlantens salta vågor.
Mycket vackert och mycket utomlands. Porto. Ja, så var vi här nu.
Frukosten var enkel och inte särskilt minnesvärd. Det var däremot vårt första morgonmöte som handlade tills stor del om dagens inplanerade möte med representanter för PORTO 2001. Det kändes lite pirrigt, att det vi i teorin hade planerat nu i praktiken skulle realiseras.
Vårt möte var på eftermiddan så vi drog ner på stan. Vi gick lite hit och dit, lite upp och ner. Precis som turister ska. Portugals turistbyrå ICEP besöktes och den första kontakten med det officiella Porto var gjord. Det artade sig att bli en spännande vecka med en hel del att uppleva. Vi tittade på olika former av boende och fastnade för ett gammalt 20-tals hotell med lite sliten känsla. Vackra golv, snygga detaljer och diskuslampor.

Lite med andan i halsen (ny stad, nya kommunikationer) steg vi in på evenemangskontoret och möttes av en trevlig organisation. Maria Leite och Christina Coelho blev våra kontaktpersoner. De serverade oss allehanda information och vi kände oss välkomna.
Ett par timmar senare vinglade vi ut i fredagsrusningen, lyckliga och fulla av information.
Heidi firade med att köpa ett par ”grymma” cowboyboots – YIIIHA!! Vi lyckades även att virra bort oss i de allra skumma hamnkvarteren. Återigen, precis som turister ska.
Sedan firade vi en lyckad dag med pizza och ”Vinho Verde” (grönt vin som är en portugisisk specialitet) och hittade en lite småbitter brasilianska som flyttat in i vårt rum.

1/12 lördag (World AIDS Day) (Kattis)

Vi hade tänkt åka på stor loppmarknad, men vår flytt in till stan skulle ju genomföras så inga klipp idag. Pratade med brasilianskan, som till vår förvåning berättade att portugiserna inte är så trevliga som de verkar, utan gärna klagar så fort tillfälle ges. Hon och hennes snygge kille (enligt våra manliga gruppmedlemmar) drog till Madrid istället för lite tapas och tjurfäktning.
Hotel Peninsula tog emot oss med öppna armar och vi tog våra rum i besittning. Här stannade vi resten av veckan, skönt att slippa flytta igen.
Det hade blivit ett fel med inspelningen under fredagens intervju, så vi satte oss och drog oss till minnes vad som hade sagts. Vi bestämde ingen mötesform vilket innebar att detta lyckades bli ett oerhört tröttsamt möte som krävde att vi vilade resten av dagen.
World AIDS Day uppmärksammades av människor med namnlistor och donationsbössor. Det visade sig även vara en portugisisk helgdag som firade årsdagen av övergången från monarki till republik. Detta ”firades” med att det mesta var stängt och middag fick intas på en amerikansk sylta. Öl däremot var inga problem och vi drack minst ett tjog vid ett litet torg utomhus. En tysk världsmedborgare drog en lång och osammanhängande historia som resulterade i en önskan om pengar. Sorry.
En konstig dag slutade i en trevlig kväll och för mig även en tyst säng i marknivå.

2/12 söndag (Oskar)
Åt blaskigt-kaffefrukost efter första natten på Peninsular och beslutade att förmiddagen skulle vara ledig. Jag och Jesper inledde vår fönstershoppingrunda med att konfronteras av en tiggare som visade sin kanyl; ett ”upp-till-bevis” med tanke på gårdagens diskussion. I backen upp mot Sankta Katarina hade vi sällskap med tiggaren och hans fortsatt tomma hand, men sedan gav han upp och försvann. Med shoppinggatan framför oss rådde det inget tvivel om att den kristna vilodagen fortfarande är i bruk i Porto; gallerförsedda fönster och ödslighet gapade emot oss. Gallerian var dock öppen, precis som Nordstan alltid går att lita på, och där svängde vi en stund innan stans coolaste café nere på bargatan fick bjuda på kaffe och submarines ett par timmar. När klockan närmade sig två betydde det dejt med flickorna på hotellet och vi gick upp, upp, upp. Utanför Peninsular trängdes hönor med hundvalpar på en liten marknad och det tyckte en snubbe var för mycket, så han beslutade sig för att först sparka ner och sedan sparka på en äldre man. En silverkedja flög i ultrarapid genom luften men snart var spektaklet över och vi gick in. Gruppen visade sig dock vara söndagstrött och vi sköt upp kristallpalatset till morgondagen. Slappheten tog över och regerade ända tills vi tog oss ner till Internetcaféet för att tillfredställa vårt (Jespers) cyberbehov. På vägen mötte vi en HIV-smittad kille med vackra ögon, och 100 esc. bytte ägare. Nere i Ribeiro blev det sedan mat och galleri där Heidi slog sig i slang med konstnären som målade stadsmotiv. Lite runda under fötterna på grund av vin och vinho do Porto strosade vi därefter runt på handicraftmarknaden, där Jesper gick lös på ett par raggsockar som passade utmärkt som julklapp till kalla flickvänsfötter. Väl hemma vid tolvsnåret trodde alla att det var dags för sängen, men förslaget ”en superbock i baren” blev snart en realitet och trevlighetsgraden var hög långt in på natten.


3/12 måndag (Heidi)
Vi vaknade som vanligt av kyrkklockan, som för övrigt hade plingat lite ”hipp som happ” – vid tolvslaget (på dagen, tack och lov) spelades en hel ”konsert” upp och ingen av oss lyckades klura ut melodin. Efter frukosten hade vi möte igen (stormöte denna gång) då vi bestämde vad vi skulle göra om Christina hade bokat intervjuer. Mötet var mycket givande och vi gick iväg på våra respektive uppgiftsrundor. Oskar och Kattis gick till Portos egna resebyrå och Jesper och jag gick till informationen för Porto 2001. Där fick vi reda på att statyerna som var täckta faktiskt ingick i Porto 2001. Guiden berättade även att folk främst kom in till kontoret för att köpa biljetter till de olika evenemangen och för att fråga om kommande händelser inom Porto 2001. Efter våra respektive uppgifter samlades gruppen och vi åkte till Kristallpalatset, som inte är en byggnad utan en jätteträdgård med en rent hänförande utsikt!

Trädgården verkade även vara ett romantiskt tillhåll för Portos avskildhetstörstande kärlekspar – så gott som varje buske vi rundade skylde ett vänslande par. Även en och annan kärlekskrank pippi visade upp sig i all sin prakt. Mätta av allt det vackra i parken gjorde att vi med lätta fötter kunde ta oss till biblioteket där vi kunde skicka e-post till nära och kära. Vi hann även bevista Portos kända portvinskällare ”Institutade de Porto” där vi provsmakade några olika årgångar och sorter. Jag fastnade för ett treårigt Porto Rosa – gott och lyxigt. Hemma på hotellet igen – snark!

 

 

 

 


4/12 tisdag (Jesper)
Dagen började med ett svårt uppvaknande och en stickande halsbränna för min del och på grund av en enträgen snoozeknapp blev det en sen frukost. Vi hann precis sätta oss innan de släckte ner restaurangen. När vi satt där ringde äntligen Christina (som egentligen skulle ringt på kvällen innan) och sa att vi kunde träffas till lunch imorgon, men att vi skulle höra av oss på eftermiddagen.

Hon hade naturligtvis varit och sett Zero 7 kvällen innan och jag blev mäkta avundsjuk. Efter denna glädjande nyhet bestämde vi att vi skulle träffa vid moderna muséet efter lunch och vi splittrade oss i två mindre grupper.
Jag och Oskar gick först till ”theatro Suban ba daido”(om det stavas så?) och kollade priserna till onsdagens konsert. Vi tog även en tur i Portos ”Chinatown” där vi hittade de mest underbara piratkopior.
Efter det gick vi till socialisternas vallokal och frågade en kvinna där om vad hon tyckte om Kulturhuvudstadsåret. Hon sa att det hade varit alldeles för dyrt och att det bara var för den rika eliten. Jag frågade henne om gatuevenemangen, men hon tyckte att de hade varit alldeles för få. Jag frågade även om hon kände till några organisationer ur den globaliseringskritiska rörelsen, men hon hade ingen aning. Deras lokal såg väldigt flashig ut och man fick ”Venstre”-vibbar.
Efter henne gick vi för att försöka hitta bussen till moderna muséet, men lyckades inte hitta rätt. Då åt vi lunch på ”Pizza hut” istället och åtnjöt en underbar kopp kaffe på den varma solfyllda piazzan.
Under tiden hade Heidi och Kattis varit på jakt efter en journalist de kunde träffa och gick till den lokala tidningens stadskontor. Där fick de ett bra mottagande och fick namnet på en kvinna som säkert skulle veta mer om kulturhuvudstadsåret. Därefter åkte de vidare till muséet.
Efter lunch hann vi precis med en buss som gick till muséet och precis innanför hörde vi någon ropa på svenska till oss. Där satt Heidi och Kattis uppraggade av en tysk-brasiliansk kypare och drack vin i solen. Gôtt tyckte vi och slog oss ner för en stunds vila.
Heidi berättade att hon hade träffat ett gäng (två) danskar som var där för att göra en intervju med arktitekten som ritat huset. De jobbade på en nättidning om kultur som finns i Köpenhamn och Los Angeles och de funderade på att öppna ett kontor i Porto. Heidi, nätverkare som hon är, tog genast chansen och fixade sin eventuella LIA2 i Köpenhamn.

Vi gick igenom huset från topp till tå och det var ett otroligt hus där man trodde att man gått vilse hela tiden, men ändå alltid lyckades komma ut på precis rätt ställe. Utställarna var av varierande klass men det var ett skönt lugn i lokalerna och trädgården runt omkring var helt underbar i sitt sneda eftermiddagsljus.
Vi avslutade besöket med en flaska Vino Verde och drog oss tillbaka till hotellet. Vi hade redan innan hunnit bestämma oss att idag skulle vi minsann ta oss till den vegetariska restaurangen, men fastnade i hotellbaren med en massa öl och rostade kastanjer. McDonalds låg väldigt nära så det var dit vi begav oss när hungern överröstade törsten.
Efter en snabbmatsmiddag och ett löfte att imorgon skall vi minsann gå till den vegetariska, så gick vi tillbaka till hotellbaren och drack ännu mer innan vi slocknade.

 


5/12 onsdag (Oskar)
Onsdagens stora händelse var lunchen med Christina och Maria vid tolvtiden, så innan dess hände det inte så mycket under solen. Värt att notera är möjligen att Oskar var först på plats till frukosten, vilket gruppen firade med att byta ut kaffet mot varm choklad. Problemet med lunchdejten var dock att vi skulle träffa C & M utanför ”Portos högsta torn” och med tanke på stadens belägenhet – den rinner som lava nerför en sluttning – är det mycket svårt att avgöra vilket nämnda torn är. Således valde vi att dela upp oss och hoppas på att någon av oss skulle hitta rätt, och det visade sig så småningom vara en bra metod. C & M tog oss till en ”lokal, typiskt portugisisk” restaurang, vilket innebar ett mysigt litet ställe som serverade bläckfisk, ”specialtillagad” bacalau och olika sorters kött toppat med blod. Om maten var något av en besvikelse så kom notan, som vi hade kommit överens om att betala, som en chock för oss alla men vi höll god min och var glada för att vi hade fått ta del av ”riktig” portugisisk matkultur med allt vad det innebar.

Vi fick dock valuta för pengarna i efterhand, eftersom Chris tog med oss på en guidad tur genom stan ut mot havet; ”det känns nästan som Brasilien” blev betyget, vilket knappast säger lite. Strandsatta på stranden kunden vi inte göra annat än att sätta oss på en caféveranda för att dricka espresso och betrakta vågor och solnedgång som, tro det eller ej, inte blir mindre njutbart med tiden.

 

 

 

 

 

 

 


6/12 torsdag (Jesper)
Tidig dag idag. Vi skulle ha ett möte klockan tio så vi fick gå upp redan klockan åtta, för att vara på den säkra sidan.

Jag och Kattis stack iväg för att träffa Pedro Pombo från avdelningen för ”Community Involvment”. Jag hade själv sett fram emot denna intervju, eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Efter en liten väntan i ännu ett konferensrum så kom Pedro instormande och erkände att han var lite nervös. Intervjun gick dock bra och Kattis skrev så hon fick ont i handen. En (enligt mig) otroligt intressant intervju som gav en rolig vinkel på kulturhuvudstadsåret. Efter ett besök på hans kontor gick vi ner för att få de sista svaren av Christina och ragga lite choklad på order av Heidi.
Under tiden så var Oskar och Heidi ute på stan och gjorde en enkät om hur ”vanligt” folk upplevde Porto 2001. De fick en hel del intressanta åsikter, t.ex lissabonbon som hatade allt som hade med Porto att göra, och gick vidare till Portos största tidning för att ragga intervju. De fick till sin glada överraskning ett möte med journalisten som hade bevakat Porto 2001 hela året. Men först var det lunch!
Äntligen hittade Oskar och Heidi det billiga, goda lunchställe som vi letat efter hela veckan. Maten var god och billig och vi slöt upp efter en halvtimma.
Efter den utsökta lunchen drog Heidi och Oskar iväg för sitt möte med journalisten och vi andra shoppade. Jag fick till slut kolla in serietidningsaffären, men efter det så kände jag att min influensa tog överhanden och jag fick dra mig tillbaka till sängen.


Jag vaknade till av att Oskar stormade in i rummet, nyshoppad och uppåt efter en intressant intervju med Sergio Almeida på tidningen Jornal de Noticias. Vi satt och pratade lite om dagen och sedan kom vi på att det var en del saker som vi inte hade köpt än. Därför drog vi alla ut på en shoppingrunda efter specialdesignade Porto 2001 t -shirt och portvin under de sista skälvande öppetminuterna.
När vi kom tillbaka till hotellet hade vi en sista brännande fråga att ta upp: vart skulle vi äta den sista middagen? Skulle det bli den vegetariska eller Gula skylten? Det var en hård debatt som följde, men till slut (efter ca fyra öl) kom vi fram till att Gula skylten var närmare och det var dit som vi styrde våra vingliga steg. Och märk vår häpnad – det var öppet!!!!
Allt föll på plats denna sista kväll. Stället var underbart och maten likaså. Ägaren var trevlig och musiken var bra. Allt fick ett ljuvligt slut i och med att de spelade låten som förföljt oss hela resan – the girl from Ipanema. Vi satt kvar på restaurangen under en lång stund och utvärderade hela veckan.
VILKEN UNDERBAR AVSLUTNING!

Tillbaka till ingångssidan